I Gaza finns bara förlorare...
...jag är en typisk nyhetsnarkoman. Jag har fått det i arv. Min pappa Johan, som gick bort 86 år gammal år 2005, la ribban. Först morgonnyheter på radion, sedan luncheko, kvartifemeko, rapport, aktuellt, nyheterna, sena rapport, sena....
Ja, ni fattar. Riktigt så enveten och nyhetstörstande är inte jag, fast jag är gammal nyhetsjournalist, men några sändningar per dag blir det. Jag rekommenderar mina barn att se minst en hel nyhetssändning varje dag, fast de är väldigt upptagna människor. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. eller, det var det kanske. Det jag ville komma till är att det är väldigt lätt att bli lite blasé. Vi är så vana numera att se skadade, sårade, gråtande, döende, döda...att vi knappt reagerar. Jag kan nästan inte minnas att en enda nyhetsbild har skakat om mig riktigt, riktigt ordentligt sedan kriget på Balkan. Då minns jag ett par tillfällen när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.
I morse var det dags igen. Det knyter sig inombords varje gång en mamma eller pappa kommer i bild med döda eller skadade barn i famnen, men imorse löste knuten i magen upp sig i en strid ström av tårar. En enda människas öde fick plötsligt symbolisera alla offer för kriget i Gaza. Det var en kvinna, jag uppfattade inte hennes namn, men hon såg ut att vara i 40-årsåldern. Hon låg på en brits på ett sjukhus, med förband runt huvudet och blod på kläderna. Hon berättade om sin 2,5 år gamle som som dödats några timmar tidigare. Han var mitt enda barn, berättade hon, som vi fick efter 21 års barnlöshet. Nu är han borta. Denna enda människas tragedi, i detta hopplösa vansinniga krig, gick rakt in i hjärtat. För mig blev det nyheten som sammanfattade hela galenskapen. Så idiotiskt. Så svårlöst. Så ofruktbart.
Det finns ett ordstäv som säger att det är inte ens fel att två trätar. Det är sant. Men att försvara Israels brutala angrepp , eller övergrepp är kanske ett bättre ord, med deras rätt att försvara sig är som att tycka att det vore ok att misshandla någon till döds för att den har knuffat till dig i busskön. Jag såg någon siffra på att Israel har förlorat 38 man medan dödstalen inne i Gaza är uppe i drygt tusen nu. Knuffar och dödsmisshandel. Så mycket hat det ska föda. I generationer framåt. Det verkar också vara ett rejält övergrepp mot folkrätten som pågår för fullt framför våra ögon.
PS. Om du vill hjälpa till men inte har så mycket pengar att skänka kan du smsa AKUT GAZA till 72900 så skänker du 50 kronor till ambulanser till Gaza. Det är Röda Korset och TV4 som står bakom kampanjen. Många bäckar små....
Ja, ni fattar. Riktigt så enveten och nyhetstörstande är inte jag, fast jag är gammal nyhetsjournalist, men några sändningar per dag blir det. Jag rekommenderar mina barn att se minst en hel nyhetssändning varje dag, fast de är väldigt upptagna människor. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. eller, det var det kanske. Det jag ville komma till är att det är väldigt lätt att bli lite blasé. Vi är så vana numera att se skadade, sårade, gråtande, döende, döda...att vi knappt reagerar. Jag kan nästan inte minnas att en enda nyhetsbild har skakat om mig riktigt, riktigt ordentligt sedan kriget på Balkan. Då minns jag ett par tillfällen när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.
I morse var det dags igen. Det knyter sig inombords varje gång en mamma eller pappa kommer i bild med döda eller skadade barn i famnen, men imorse löste knuten i magen upp sig i en strid ström av tårar. En enda människas öde fick plötsligt symbolisera alla offer för kriget i Gaza. Det var en kvinna, jag uppfattade inte hennes namn, men hon såg ut att vara i 40-årsåldern. Hon låg på en brits på ett sjukhus, med förband runt huvudet och blod på kläderna. Hon berättade om sin 2,5 år gamle som som dödats några timmar tidigare. Han var mitt enda barn, berättade hon, som vi fick efter 21 års barnlöshet. Nu är han borta. Denna enda människas tragedi, i detta hopplösa vansinniga krig, gick rakt in i hjärtat. För mig blev det nyheten som sammanfattade hela galenskapen. Så idiotiskt. Så svårlöst. Så ofruktbart.
Det finns ett ordstäv som säger att det är inte ens fel att två trätar. Det är sant. Men att försvara Israels brutala angrepp , eller övergrepp är kanske ett bättre ord, med deras rätt att försvara sig är som att tycka att det vore ok att misshandla någon till döds för att den har knuffat till dig i busskön. Jag såg någon siffra på att Israel har förlorat 38 man medan dödstalen inne i Gaza är uppe i drygt tusen nu. Knuffar och dödsmisshandel. Så mycket hat det ska föda. I generationer framåt. Det verkar också vara ett rejält övergrepp mot folkrätten som pågår för fullt framför våra ögon.
PS. Om du vill hjälpa till men inte har så mycket pengar att skänka kan du smsa AKUT GAZA till 72900 så skänker du 50 kronor till ambulanser till Gaza. Det är Röda Korset och TV4 som står bakom kampanjen. Många bäckar små....
Kommentarer
Trackback
