Jag är planeringslistornas mästare, men det blir ändå aldrig som jag tänkt...
Känner mig lite bättre i handen idag, men det elaka kattbettet fick oanade konsekvenser. Jag hade ingen aning om att det kunde gå så illa. Dom är ju så små och gulliga, men ack så farliga...
Idag tänkte jag fortsätta lite på det senaste temat, men med en lite ny vinkel. Förra inlägget handlar ju lite om att vi är så fixerade vid att det ska vara på ett visst sätt vid en viss ålder. Vi generaliserar gärna och drar alla människor över en kam. Vi tror oss veta vad som passar och inte passar och när det passar och inte passar. Jag tycker att man ska göra det man känner för, när det passar en själv. så länge man inte skadar någon annan.
Men idag tänkte jag skriva om en egenhet som jag har, som jag tror att jag delar med ganska många. Jag överplanerar.
Jag listar stort och smått. Viktigt och oviktigt. Jag skriver listor till förbannelse om hur ditt och datt ska göras, men det blir ändå aldrig som jag har tänkt.
Jag skriver listor på vilka länder jag ska resa till och i vilken ordning. Jag skriver veckolistor på jobbet där jag noggrant för in vad som måste utföras, och i vilken ordning. Jag skriver listor på vilka kläder jag ska köpa, och i vilken ordning. Jag listar vad som behöver göras med huset och i vilken ordning. Ja det finns nästan ingenting som jag inte listar. Nu låter det förstås som om jag är jätteordentlig och välorganiserad, men det är faktiskt precis tvärtom. Jag är jättevimsig och behöver det här planerandet som något slags synligt stöd.
Naturligtvis blir det aldrig som jag har tänkt ändå, därför att så mycket i livet inte kan planeras.
Det händer hela tiden saker som aldrig kan förutses. Snön kanske vräker ner så att jag måste köra med snöslungan hela helgen istället för att nöjesshoppa i Birsta. En elak liten katt kanske biter mig så att jag blir så handikappad att jag inte kan göra allt som står på veckans jobbplanering.
Nu är den här vardagsplaneringen kanske ingen stor sak, men jag har också planerat de stora sakerna i livet. När jag skulle utbilda mig och till vad, när jag skulle ha barn o.s.v.
Det blev väl inte riktigt som jag tänkt. Min första utbildning ( inom sjukvården) var bra, men jag längtade hela tiden efter något lite mer kreativt och fritt. Det visste jag nog faktiskt innan jag skaffade min första utbildning, men jag följde inte mitt hjärta utan valde något som ansågs tryggt och säkert.
Jag ville ha barn direkt efter 30, men två missfall i rad fick mig att börja undra om jag någonsin skulle bli mamma. Det tog mer än tre år innan min älskade Linnéa såg dagens ljus när jag var 33. Jag känner människor som har väntat så länge, så det har blivit försent. Bara för att det aldrig riktigt har passat. Och just det här med barn har en väldig förmåga att aldrig passa riktigt perfekt, eftersom det är en så stor omställning i livet. Men när man väl har dem kan man inte tänka sig ett liv utan.
När jag fyllde 40 och hade fyra barn mellan två och sju år gjorde jag något oplanerat. Jag satte mig på skolbänken och läste i tre år till journalist. Något jag egentligen borde ha gjort redan från början. Många människor sa att jag borde tänka mig noga för med tanke på min livssituation. Många små barn, knackigt äktenskap. Skulle jag verkligen dra på mig nya studieskulder. Skulle jag verkligen klara studierna? Jag var inte helt säker på att jag skulle fixa det, men jag ville det så mycket så jag struntade i alla varningar. Om det gick åt pipan så hade jag i alla fall försökt. Det blev med facit i hand
det näst bästa jag har gjort i mitt liv såhär långt och det var helt spontant och oplanerat. Det bästa är naturligtvis mina underbara barn som jag är så otroligt stolt över.
Visst kan det finnas en poäng med att planera noga och tänka sig för, men jag tror att det är minst lika bra att följa sitt hjärta och vara lite spontan. Inte planera varje steg. Fånga dagen, som det så populärt brukar heta.
Min son ringde idag och hade fått ett erbjudande att komma och spela hockey utomlands, långt ner i Europa. Lönen var jättebra, men haken var att de ville att han skulle komma direkt. Men han har jobb, kontrakt med sitt nuvarande lag och en underbar sambo att ta hänsyn till, så det var lite för många saker som talade emot just nu. Han kände inte riktigt för att reta gallfeber på både arbetsgivare och lag och det förstår jag till fullo.
- Men vi kanske åker till nästa säsong om erbjudandet står kvar, säger han. Jag uppmuntrar verkligen det. Vilken intressant upplevelse att få bo såpass länge i ett annat land. Lära sig ett nytt språk, en ny kultur, få vara heltidsproffs.
Sedan blir det ju inte sämre av att Marias mamma Barbro och jag får ett resmål till...för oss slipper de inte det kan jag lova...! Jag säger..go for it...även om det blir lite uppehåll i studier och arbete så är det kanske en chans som inte kommer igen..!
Vart vill jag då komma med allt surr. Ja jag tänker i alla fall själv försöka vara lite mer spontan och våga säga ja till möjligheter och idéer som dyker upp oplanerat. Livet behöver inte bli sämre för att det inte blir exakt som man har tänkt.
Idag tänkte jag fortsätta lite på det senaste temat, men med en lite ny vinkel. Förra inlägget handlar ju lite om att vi är så fixerade vid att det ska vara på ett visst sätt vid en viss ålder. Vi generaliserar gärna och drar alla människor över en kam. Vi tror oss veta vad som passar och inte passar och när det passar och inte passar. Jag tycker att man ska göra det man känner för, när det passar en själv. så länge man inte skadar någon annan.
Men idag tänkte jag skriva om en egenhet som jag har, som jag tror att jag delar med ganska många. Jag överplanerar.
Jag listar stort och smått. Viktigt och oviktigt. Jag skriver listor till förbannelse om hur ditt och datt ska göras, men det blir ändå aldrig som jag har tänkt.
Jag skriver listor på vilka länder jag ska resa till och i vilken ordning. Jag skriver veckolistor på jobbet där jag noggrant för in vad som måste utföras, och i vilken ordning. Jag skriver listor på vilka kläder jag ska köpa, och i vilken ordning. Jag listar vad som behöver göras med huset och i vilken ordning. Ja det finns nästan ingenting som jag inte listar. Nu låter det förstås som om jag är jätteordentlig och välorganiserad, men det är faktiskt precis tvärtom. Jag är jättevimsig och behöver det här planerandet som något slags synligt stöd.
Naturligtvis blir det aldrig som jag har tänkt ändå, därför att så mycket i livet inte kan planeras.
Det händer hela tiden saker som aldrig kan förutses. Snön kanske vräker ner så att jag måste köra med snöslungan hela helgen istället för att nöjesshoppa i Birsta. En elak liten katt kanske biter mig så att jag blir så handikappad att jag inte kan göra allt som står på veckans jobbplanering.
Nu är den här vardagsplaneringen kanske ingen stor sak, men jag har också planerat de stora sakerna i livet. När jag skulle utbilda mig och till vad, när jag skulle ha barn o.s.v.
Det blev väl inte riktigt som jag tänkt. Min första utbildning ( inom sjukvården) var bra, men jag längtade hela tiden efter något lite mer kreativt och fritt. Det visste jag nog faktiskt innan jag skaffade min första utbildning, men jag följde inte mitt hjärta utan valde något som ansågs tryggt och säkert.
Jag ville ha barn direkt efter 30, men två missfall i rad fick mig att börja undra om jag någonsin skulle bli mamma. Det tog mer än tre år innan min älskade Linnéa såg dagens ljus när jag var 33. Jag känner människor som har väntat så länge, så det har blivit försent. Bara för att det aldrig riktigt har passat. Och just det här med barn har en väldig förmåga att aldrig passa riktigt perfekt, eftersom det är en så stor omställning i livet. Men när man väl har dem kan man inte tänka sig ett liv utan.
När jag fyllde 40 och hade fyra barn mellan två och sju år gjorde jag något oplanerat. Jag satte mig på skolbänken och läste i tre år till journalist. Något jag egentligen borde ha gjort redan från början. Många människor sa att jag borde tänka mig noga för med tanke på min livssituation. Många små barn, knackigt äktenskap. Skulle jag verkligen dra på mig nya studieskulder. Skulle jag verkligen klara studierna? Jag var inte helt säker på att jag skulle fixa det, men jag ville det så mycket så jag struntade i alla varningar. Om det gick åt pipan så hade jag i alla fall försökt. Det blev med facit i hand
det näst bästa jag har gjort i mitt liv såhär långt och det var helt spontant och oplanerat. Det bästa är naturligtvis mina underbara barn som jag är så otroligt stolt över.
Visst kan det finnas en poäng med att planera noga och tänka sig för, men jag tror att det är minst lika bra att följa sitt hjärta och vara lite spontan. Inte planera varje steg. Fånga dagen, som det så populärt brukar heta.
Min son ringde idag och hade fått ett erbjudande att komma och spela hockey utomlands, långt ner i Europa. Lönen var jättebra, men haken var att de ville att han skulle komma direkt. Men han har jobb, kontrakt med sitt nuvarande lag och en underbar sambo att ta hänsyn till, så det var lite för många saker som talade emot just nu. Han kände inte riktigt för att reta gallfeber på både arbetsgivare och lag och det förstår jag till fullo.
- Men vi kanske åker till nästa säsong om erbjudandet står kvar, säger han. Jag uppmuntrar verkligen det. Vilken intressant upplevelse att få bo såpass länge i ett annat land. Lära sig ett nytt språk, en ny kultur, få vara heltidsproffs.
Sedan blir det ju inte sämre av att Marias mamma Barbro och jag får ett resmål till...för oss slipper de inte det kan jag lova...! Jag säger..go for it...även om det blir lite uppehåll i studier och arbete så är det kanske en chans som inte kommer igen..!
Vart vill jag då komma med allt surr. Ja jag tänker i alla fall själv försöka vara lite mer spontan och våga säga ja till möjligheter och idéer som dyker upp oplanerat. Livet behöver inte bli sämre för att det inte blir exakt som man har tänkt.
Kommentarer
Trackback
