mellanmammaochmormor

...idag är det precis 25 år sedan jag blev mamma för första gången. Klockan fem på eftermiddagen såg min äldsta dotter Linnéa dagens ljus för första gången. Jag var så fascinerad av mitt lilla knyte med de  stora svarta ögonen att jag glömde kolla om det var en flicka eller pojke. Mitt uppe i lyckoruset hade min man Håkan ringt hem till min pappa för att berätta om den fantastiska tilldragelsen, men han tänkte att jag själv skulle få berätta om babyn. När pappa frågade om det var en pojke eller flicka visste jag inte. Jag var tvungen att lyfta på filten och titta efter innan jag kunde svara....
   Ett annat lustigt minne, såhär i efterhand, är timmarna på BB. Min man hade jobbat natt och kom direkt upp på förlossningen på Skellefteå lasarett, där jag redan befann mig. Men det hela drog ut på tiden, och den blivande fadern somnade i min säng medan jag var uppe och vankade i korridoren. När det var dags till slut fick jag och barnmorskan väcka den blivande fadern och slita upp honom ur sängen. Så trött var han.
Jag minns att jag var ganska irriterad just då, men nu kan jag skratta gott åt minnet.
En annan rolig slump var att min bästis Ulla, som också är min kusin, fick barn samma dag. Båda barnen beräknades komma den åttonde februari, men medan jag vankade omkring med värkar uppe i Skellefteå fick jag reda på att Ulla hade fött en flicka nere i Köpenhamn där hon bor. På så sätt kommer det sig att Ullas dotter Linn och min dotter Linnéa är födda på samma dag. De snarlika namnen var också en ren slump. Ingen av oss visste vad den andra tänkte döpa barnet till. Lustigt, eller hur.
Den dagen när det var dags att åka hem från BB snöade det kraftigt. Vägen var spårig och oplogad och snön yrde så tät att det var svårt att se vägen framför sig. Ullas mamma Göta bodde I Boliden och hade inviterat oss på middag på hemvägen. Det var trevligt att sätta sig vid dukat bord och äta en god måltid, men när vi satte oss i bilen igen för att åka till Ullbergsträsk där vi hade ett "grönavågentorp" på den tiden, minns jag att jag satte mig bak i bilen med Linnéa i famnen. Där satt jag och funderade hur i hela världen jag skulle kunna hålla det där lilla knytet vid liv. Naturkrafterna kändes så hotfulla och jag kände mig så liten på jorden, Men väldigt , väldigt lycklig.
Min bästa 25-årspresent till lilla (ja lilla och lilla, ganska långa om sanningen ska fram) Linnéa blir en tågluffning med mamma i sommar. Vilket roligt äventyr det ska bli. Jag tänker mig att vi åker Köpenhamn, London, Paris, Rom...sedan får vi se hur långt orken och pengarna räcker....Grattis min älskade lilla (stora) Linnéa!

...varje år, punktligt och pålitligt, såhär veckorna efter jul. Januari, februari och en bit in i mars. Då kommer nedstämdheten. Jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som går på tomgång och kämpar oss igenom de långa, mörka, kalla dagarna. Många känner av det här redan under höstmånaderna, men för mig kommer det alltid efter jul. Före jul har man så mycket att göra, och mycket att se fram emot. Det är lite mysigt med höstmörkret och det är kul att börja planera för julen och allt kul som händer då. T'ända ljus och gotta in sig under en filt.
Men nu är det tungt. Jag vill inte drista mig till att kalla det depression, för då rör vi oss på en helt annan nivå. Nedstämd är ett bättre ord för att beskriva känslan.
Jag brukar betrakta mig själv som en positiv, pigg och ganska gladlynt person för det mesta. Men inte nu. Jag tappar geisten, tycker nästan inte att någonting är riktigt kul. Skulle helst vilja krypa in under ett täcke och vakna om tre månader. Jag vet inte vad som skulle behövas för att komma ur det här. Det skulle behövas något riktigt, riktigt roligt. Något att se fram emot och längta efter. En resa kanske eller något riktigt roligt evenemang. Just nu så ser jag inget speciellt i framtidskikaren. Min och Linnéas resa förstås...som jag ska skriva mer om en annan dag...men det känns så långt, långt bort just nu. Jag längtar efter något roligt, överraskande, spännande, exotiskt......men jag vet inte riktigt vad.
Nåt som får mig att vilja vara här och nu. Ibland undrar jag hur någon kan vara så dum att man bosätter sig på ställen som har mörker och snö sex månader om året...! Man får väl skylla sig själv antar jag, eller göra något åt det! Om man orkar!

Ååååhh vad jag är trött på vintern. Nu vill jag bara köpa en sistaminuten och dra till något varmt land. En arbetskamrat, som också råkar bära det vackra namnet Anna-Carin (vi är tre på samma jobb) kom hem från Thailand igår. Brun som en pepparkaka och sådär obehagligt helnöjd med livet.
Jag, som har ägnat mig åt snöskottning hela helgen, känner mig inte fullt lika tillfreds. Gud vad jag är less. Jag vill flytta till ett varmt land där snön aldrig visar sig, och det kanske jag gör så småningom.
Men nu till något roligare. Jag har inte enbart slavat med snön. jag har varit på fest också. Personalfest.
Den typen av fester har aldrig tillhört mina favoriter, men den här var faktiskt jätterolig. Hela kvällen.
Först hade delar av mitt linedancegäng uppvisning, en riktigt härlig discodänga...burn baby burn...ekade ur högtalkarna och skapade riktig partystämning...
Sedan lockade vi upp de oförberedda arbetskamraterna som fick träna in två korta danser. Otroligt kul att se hur koordinationen fungerar efter några glas ur bålen..haha.
Sedan blev det middag och sedan någon slags fuskkaraoke där mans kulle humma en låt och de andra skulle gissa. Väldigt kul. Till sist blev det dans långt inpå småtimmarna...och hela kvällen blev superkul!!!

Känner mig lite bättre i handen idag, men det elaka kattbettet fick oanade konsekvenser. Jag hade ingen aning om att det kunde gå så illa. Dom är ju så små och gulliga, men ack så farliga...
Idag tänkte jag fortsätta lite på det senaste temat, men med en lite ny vinkel. Förra inlägget handlar ju lite om att vi är så fixerade vid att det ska vara på ett visst sätt vid en viss ålder. Vi generaliserar gärna och drar alla människor över en kam. Vi tror oss veta vad som passar och inte passar  och när det passar och inte passar. Jag tycker att man ska göra det man känner för, när det passar en själv. så länge man inte skadar någon annan.
Men idag tänkte jag skriva om en egenhet som jag har, som jag tror att jag delar med ganska många. Jag överplanerar.   
   Jag listar stort och smått. Viktigt och oviktigt. Jag skriver listor till förbannelse om hur ditt och datt ska göras, men det blir ändå aldrig som jag har tänkt.
Jag skriver listor på vilka länder jag ska resa till och i vilken ordning. Jag skriver veckolistor på jobbet där jag noggrant för in vad som måste utföras, och i vilken ordning. Jag skriver listor på vilka kläder jag ska köpa, och i vilken ordning. Jag listar vad som behöver göras med huset och i vilken ordning. Ja det finns nästan ingenting som jag inte listar. Nu låter det förstås som om jag är jätteordentlig och välorganiserad, men det är faktiskt precis tvärtom. Jag är jättevimsig och behöver det här planerandet som något slags synligt stöd.
Naturligtvis blir det aldrig som jag har tänkt ändå, därför att så mycket i livet inte kan planeras.
Det händer hela tiden saker som aldrig kan förutses. Snön kanske vräker ner så att jag måste köra med snöslungan hela helgen istället för att  nöjesshoppa i Birsta. En elak liten katt kanske biter mig så att jag blir så handikappad att jag inte kan göra allt som står på veckans jobbplanering.
Nu är den här vardagsplaneringen kanske ingen stor sak, men jag har också planerat de stora sakerna i livet. När jag skulle utbilda mig och till vad, när jag skulle ha barn o.s.v.
Det blev väl inte riktigt som jag tänkt. Min första utbildning  ( inom sjukvården) var bra, men jag längtade hela tiden efter något lite mer kreativt och fritt. Det visste jag nog faktiskt innan jag skaffade min första utbildning, men jag följde inte mitt hjärta utan valde något som ansågs tryggt och säkert.
Jag ville ha barn direkt efter 30, men två missfall i rad fick mig att börja undra om jag någonsin skulle bli mamma. Det tog mer än tre år innan min älskade Linnéa såg dagens ljus när jag var 33.  Jag känner människor som har väntat så länge, så det har blivit försent. Bara för att det aldrig riktigt har passat. Och just det här med barn har en väldig förmåga att aldrig passa riktigt perfekt, eftersom det är en så stor omställning i livet. Men när man väl har dem kan man inte tänka sig ett liv utan.
   När jag fyllde 40 och hade fyra barn mellan två och sju år gjorde jag något oplanerat. Jag satte mig på skolbänken och läste i tre år till journalist. Något jag egentligen borde ha gjort redan från början. Många människor sa att jag borde tänka mig noga för med tanke på min livssituation. Många små barn, knackigt äktenskap. Skulle jag verkligen dra på mig nya studieskulder. Skulle jag verkligen klara studierna? Jag var inte helt säker på att jag skulle fixa det, men jag ville det så mycket så jag struntade i alla varningar. Om det gick åt pipan så hade jag i alla fall försökt. Det blev med facit i hand
det näst bästa jag har gjort i mitt liv såhär långt och det var helt spontant och oplanerat. Det bästa är naturligtvis mina underbara barn som jag är så otroligt stolt över.
Visst kan det finnas en poäng med att planera noga och tänka sig för, men jag tror att det är minst lika bra att följa sitt hjärta och vara lite spontan. Inte planera varje steg. Fånga dagen, som det så populärt brukar heta.
   Min son ringde idag och hade fått ett erbjudande att komma och spela hockey utomlands, långt ner i Europa. Lönen var jättebra, men haken var att de ville att han skulle komma direkt. Men han har jobb, kontrakt med sitt nuvarande lag och en underbar sambo att ta hänsyn till, så det var lite för många saker som talade emot just nu. Han kände inte riktigt för att reta gallfeber på både arbetsgivare och lag och det förstår jag till fullo.
- Men vi kanske åker till nästa säsong om erbjudandet står kvar, säger han. Jag uppmuntrar verkligen det. Vilken intressant upplevelse att få bo såpass länge i ett annat land. Lära sig ett nytt språk, en ny kultur, få vara heltidsproffs.
Sedan blir det ju inte sämre av att Marias mamma Barbro och jag får ett resmål till...för oss slipper de inte det kan jag lova...! Jag säger..go for it...även om det blir lite uppehåll i studier och arbete så är det kanske en chans som inte kommer igen..!
Vart vill jag då komma med allt surr. Ja jag tänker i alla fall själv försöka vara lite mer spontan och våga säga ja till möjligheter och idéer som dyker upp oplanerat. Livet behöver inte bli sämre för att det inte blir exakt som man har tänkt.

Jag ska försöka skriva lite idag igen, fast jag har fått en skada som inverkar menligt på min förmåga. Jag blev kattbiten i pekfingret igår, och det är inte att leka med. Stelkrampsspruta, penicillin, omplåstring...och om den röda strimman (blodförgiftning) på armen kryper längre upp kan det bli tal om inläggning på sjukhuset och intravenös antibiotika. Dropp med andra ord. Så nu håller jag stenkoll på underarmen. Det värker som attan, och eftersom jag tillhör de som skriver med den s.k. pekfingervalsen..fast skitsnabbt...blir handikappet påtagligt.
   Men nu till det som jag tänkte skriva om. Jag har fått inspirationen från veckans kvällstidningar och tänkte skriva om ett par damer som imponerar stort på mig och får mig att småle inombords.
Förebilder för en 50+kvinna kan man säga.
   Då avser jag inte Madonna, fast hon har varit populär i spalterna med sin nya annons för Louis Vuittonväskor. Ni har väl sett den där hon har intagit en otroligt besynnerlig pose för att visa upp ....ja just det...en väska. Stort uppmärksamhetsvärde? Javisst! Men minns ni hur väskan ser ut? Nja...e........
   Nej, kvinnorna jag tänker på heter Elisabeth och Wanja.
Elisabeth Wising fyller snart 100 och har i ett par år nu haft en kärleksaffär med den 30 år yngre Pelle Nettelman, 69.
Efter några träffar med prat och vermouthdrinkar  var det klippt för Elisabeth och Pelle.
- Lammkött, javisst. Det är inte alla som har sån tur som jag, säger Elisabeth med ett gott skratt. Go Elisabeth!!!
Wanja Sjödin, 72, är bara barnet jämfört med Elisabeth, men ändå folkpensionär sedan länge. Wanja ser ut som en vältränad 40-åring i kroppen och har mer livsenergi än de flesta 25-åringar. Hon började träna lite smått när hon var 46, fast bara en gång i veckan. Men på senare år har det blivit fler träningspass, och det har gett resultat. På kvällstidnigarnas TV-klipp kan vi se Wanja göra 55 snabba armhävningar. Gör om det den som kan!
- Jag blir starkare och starkare för varje år, konstaterar snygga Wanja glatt. Go Wanja!!!
   Elisabeth och Wanja gör mig glad. De visar att vi kan göra och bli vad som helst om vi bara vill och vågar trotsa fördomar, egna och andras. Om vi vågar strunta i lämpligt eller olämpligt och gör det vi verkligen känner för.
Vart vill jag då komma med det här? Ja i Sverige, och på många, många andra håll i världen, är vi över 50 definitivt åldersdiskriminerade. Riktigt perfekt ålder har vi förstås aldrig om man ska vara lite kinkig. Ordet ung omges med många positiva klanger, men kombineras allt som oftast med misstanken om att man kanske inte har hunnit lära sig så mycket, och om man har hunnit lära sig mycket saknas kanske erfarenheten. Men sen då? När man har  hunnit bli lite sådär ung+, lite över 30 upp mot 40...? Ja bevare mig väl, då kan ju stugan vara full av ungar, eller så blir den det snart.  
   Jag minns mycket väl de i och för sig lättförståeliga frågorna på min allra första anställningsintervju, som nybakad journalist med fyra småbarn mellan 5-10 år. Vem skulle passa dem när de blev sjuka? Jag försökte framhålla att barnen även hade en far, men intervjuarna verkade skeptiska. Ja, jag fick faktiskt jobbet trots allt,. Mycket tack vare min senare mycket, mycket goda vän Sussie, numera kommunchef i västsverige, som kämpade som en tiger för min skull eftersom hon tyckte att jag var så "skittuff" under intervjun. Av det minns jag ingenting, men men....  (Med facit i hand kan jag avslöja att just den anställningen inte varade mer än ett år eftersom tidningen i fråga gick i graven. Jag hoppas att det inte berodde på mig.....!)
   Det här livspusslet som innebär att vi ska göra allt viktigt samtidigt är ju ett riktigt moment 22. Varför kan vi inte sprida ut det lite? Då skulle vi kanske hinna njuta lite mer av livet också.
Jag är lyckligt lottad. Jag stortrivs med mina jobb, och är inte varslad...än. Jag har kreativa, utvecklande, roliga och fria jobb. Trots det händer det att jag sneglar på andra ibland. Häromdagen såg jag en jobbannons inom ett område som intresserar mig jättemycket, som jag dessutom kan ganska mycket om. Annonsen ropade "Anna-Carin, HALLÅ, KOM HIT".
   När jag gick på journalistutbildningen för länge sedan hade vi en lärare i grafisk design som var mycket bra och kunnig, kritisk och noggrann. När han skulle bedöma våra alster visste man att han förr eller senare skulle konstatera att "där sket det sig". Så var det med jobbannonsen också. Det sket sig på slutet. Där stod det nämligen...vi tror att du är några och trettio". Ja några och trettio är jag ju, till och med ganska många och trettio. Men att kalla mig 30 + vore kanske lite övermaga.
   Så jag tänker inte söka. Däremot svävar lite idéer omkring i mitt huvud om att kanske hitta på något eget så småningom. Jag har några riktigt vilda planer som försöker ta lite fast form...! Jag återkommer kanske i ämnet.
När alla barnen har flyttat ut och husen är sålda blir ju friheten att experimentera lite större. Då gamblar jag bara med mig själv så att säga.
  Människor som Elisabeth och Wanja inspirerar till att tänka i nya banor. Till att våga utmana sig själv och andra. Till att inte sitta och tänka...nämen jag kan inte...jag borde inte...det är för sent. De har visat att så länge det finns liv finns det hopp. Go girls!

...frågan är hur länge. Räcker den längre än till begrava de döda eller börja leta efter sina ägodelar i ruinerna. TV-bilderna visar sönderbombade hus och förtvivlade människor. Jag tror att många med mig känner att vi skulle vilja åka ner och hjälpa  till meddetsamma. Men vi kan göra något härifrån också. Skänka en slant genom Röda Korset, Rädda Barnen eller Unicef  till exempel.  Stort eller litet. Alla bidrag betyder något nu när de drabbade människorna ska försöka återgå till en vardag igen. Din och min hjälp behövs fortfarande även om vapnen har tystnat just för tillfället. Kom ihåg det.

...nu ska jag skriva om något annat än vansinneskriget i Gaza. Ämnet för dagen kommer nog lite otippat och överraskande för er som inte känner mig så bra. Ni som känner mig bra blir nog inte lika förvånade. Jag är född i tvillingarnas tecken och vi är ju lite motsägelsefulla av naturen. En av mina motsägelsefulla sidor är att jag...å ena sidan...står med båda fötterna stadigt på jorden..men å andra sidan gärna låter tankarna sväva iväg högt och fritt ovan jord...! Jag vet inte om det beror på min påverkan eller om det skulle ha kommit ändå...men åtminstone två av mina döttrat är precis likadana.
   Jag har alltid varit intresserad och nyfiken på övernaturliga ting. Jag fastnar gärna framför program som "Det okända" och för ungefär ett år sedan fick jag chansen att följa med en spökjägare på ett riktigt uppdrag och skriva ett reportage om upplevelsen. Det var spännande men jag har själv inga mediala gåvor, så jag kom aldrig i närkontakt med de två väsen som spökjägaren träffade på den gången.
Om du tycker att sånt här är larv och nonsens kan du sluta läsa nu, för annars kommer du bara att reta upp dig.
   För drygt tre månader sedan träffade jag av en slump en person som kändes väldigt bekant och bekväm att umgås med. Inget ovanligt i sig, det händer oss ju av och till att vi stöter på personer som på en gång känns som gamla bekanta. Vi trivs bra och känner oss naturliga i vissa människors sällskap. Personkemin stämmer.  Andra kan kännas främmande och svårbegripliga fast man har varit bekanta under lång tid.
   Men tillbaka till det här mötet. Både jag och den här personen fick en väldigt bra kontakt från första stund, och pratade och skrattade som om vi känt varandra länge, länge. Redan vid det här allra första mötet säger han plötsligt.
- Jag känner igen dig. Du vet väl att vi har träffats förr?
Den jordnära delen av min personlighet skakar på huvudet och småler och säger nej.
-Det tror jag inte. Vi kommer från två olika delar av Europa och har aldrig träffats såvitt jag vet. Det vore väldigt osannolikt.
Samtidigt känner jag den här väldigt välbekanta känslan, som man inte riktigt kan ta på.
- Jag kände igen dig direkt, säger han - Det är som om du lämnade rummet för en timme sedan och just kom tillbaka.
Det han menade var att han kände igen mig från tidigare liv. Han är en mycket jordnära person med ett mycket krävande arbete på hög internationell nivå, men berättade att han i hela sitt liv har burit en medial gåva inom sig.
Jag ska inte skriva om allt som har hänt här, men även om jag inte har någon sådan gåva känns allt så välbekant. Jag ville veta mer om sånt här och köpte därför, lite ego fast välment, boken "Lär av dina tidigare liv" till min mellandotter i julklapp. Hon är också väldigt intresserad av sånt här och slukade boken på ett par dagar. Nu har jag också gjort det, och nu står äldsta dottern på tur att låna den. Författarinnan heter Sylvia Brown och är ett välkänt medium.
Boken handlar om regressioner d.v.s. resor tillbaka till tidigare liv. Sylvia Brown berättar om fall efter fall av människor som drabbats av sjukdomar och problem som sjukvården har stått handfallna inför. När dessa människor har kommit till henne för en regression, i många fall som den sista utvägen i en hopplös situation, har förklaringen och lösningen hittats i resan tillbaka till tidigare existenser. Enligt Sylvia Brown ligger minnen av svåra upplevelser i tidigare liv kvar som cellminnen i våra kroppar och orsakar både fysiska och psykiska sjukdomar. Fallen som hon berättar om blev alla friska och återställda efter regressionen.
Hon berättar också att vi ofta lever om våra liv med samma personer omkring oss, men oftast i nya konstellationer. Våra föräldrar i ett liv kan vara våra makar eller barn i nästa. Våra syskon i ett annat liv kan vara våra föräldrar i detta. Poängen är att vi färdas tillsammans igen och igen. På samma sätt kan det vara så att människor som vi har svårt för är människor som vi har haft ett dåligt förhållande till förr.
Även om vi återses och ofta lever våra liv tillsammans om och om igen, så händer det att vi lever åtskilda också. När vi lever tillsmmans hela tiden är vi så vana vid varandra att vi inte uppfattar något särskilt med de andra, men när vi plötsligt möter en människa från ett tidigare liv som vi inte lever med i detta liv uppstår något som Sylvia Brown kallar "morfisk resonans". Det kan närmast beskrivas som ett "deja vu". Du känner omedelbart igen en upplevelse, en människa, en plats. Om jag har tolkat det rätt så måste det ha varit något sådant som inträffade för tre månader sedan.
Nu skrapar jag bara lite, lite på ytan till allt som står i boken, men är du det minsta intresserad och nyfiken på lite "övernaturliga" saker tycker jag att du ska läsa den.
Hon berättar att vi alla lever många liv, och att tiden däremellan tillbringas på andra sidan. En skön, behaglig plats att vila upp på. Där är alla i trettioårsåldern, oavsett hur gamla de var när de gick bort.
Vi, min mellandotter och jag som har läst boken (och kanske den äldsta som står å tur) har börjat planera för ett besök hos ett medium för vi är nyfikna och vill gärna uppleva en sådan här återresa till förr...man kan nämligen enligt Sylvia Brown, aldrig ta någon skada av det...

Sylvia Brown har skrivit flera böcker i ämnet, men jag har bara läst en än så länge. Mellandottern har redan läst två.

Sylvia Browns böcker heter:
Lär av dina tidigare liv
Mellan två världar
Livet på andra sidan
Livsredskap

Jag hade tänkt skriva om något helt annat men den grymma verkligheten pockar på uppmärksamhet...vad hjälplös man känner sig när man ser TV-bilderna från Gaza. Vart tredje offer är ett barn eller ungdom. Tänk så mycket hat som föds. Varje minut, varje sekund som detta förfärliga övergrepp pågår. Människorna i Gaza är instängda i helvetet och har ingenstans att fly. Journalisterna släpps inte in utan tvingas vänta vid gränsen. Ingen sida verkar vilja ha en offentlig belysning av vad som egentligen händer. Israel bombar sjukhus, FN-högkvarter och mediecenter utan urskillning. Hamas anklagas för att använda barn som levande sköldar mot israelerna. Eftersom inga journalister är där och kan se vad som händer med egna ögon vad som händer vet vi inte om det är sanning eller elakt förtal.
Det finns en tjock bok som heter "Krigets första offer är sanningen"  skriven av den australiensiske journalisten Phillip Knightley. Boken beskriver hur propaganda och lögner har följt hand i hand med krigen genom historien. Ett exempel på hur rena rövarhistorier letar sig till newsdeskarna är berättelsen om kuvöserna i Kuwait.
Tv-bilder av en gråtande sjuksköterska som berättade en hjärtskärande historia om de irakiska soldaternas grymhet på ett barnsjukhus i Kuwait kablades ut över världen. Soldaterna skulle ha slitit ut barnen ur kuvöserna och spetsat dem på sina bajonetter. Barbariskt grymt.
President Bush d.ä. tog upp händelsen många gånger i sina tal, för att förstärka bilden av irakiernas , d.v.s.  Saddam Husseins mannars ofattbara känslokyla. Händelsen blev också ett ytterligatre skäl för omvärlden att angripa Irak under Gulfkriget.
Efter krigets slut avslöjades att hela händelsen bara var ett skådespel iscensatt av PR-firman Hill & Knowlton. Den gråtande sjuksköterskan var dottern till Kuwaits FN-ambassadör. Läkare på barnsjukhusets förlossningsavdelning förnekade att händelsen utspelat sig.

Var sanningen ligger i Gaza vet vi inte just nu, mer än att männsikorna som stängts in där med bombningar dygnet runt, utan mat, vatten ocjh sjukvård, far mycket, mycket illa. Vad kan vi göra? Det är så frustrerande att se och att känna sig så maktlös.

...jag är en typisk nyhetsnarkoman. Jag har fått det i arv. Min pappa Johan, som gick bort 86 år gammal år 2005, la ribban. Först morgonnyheter på radion, sedan luncheko, kvartifemeko, rapport, aktuellt, nyheterna, sena rapport, sena....
Ja, ni fattar. Riktigt så enveten och nyhetstörstande är inte jag, fast jag är gammal nyhetsjournalist, men några sändningar per dag blir det. Jag rekommenderar mina barn att se minst en hel nyhetssändning varje dag, fast de är väldigt upptagna människor. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. eller, det var det kanske. Det jag ville komma till är att det är väldigt lätt att bli lite blasé. Vi är så vana numera att se skadade, sårade, gråtande, döende, döda...att vi knappt reagerar. Jag kan nästan inte minnas att en enda nyhetsbild har skakat om mig riktigt, riktigt ordentligt sedan kriget på Balkan. Då minns jag ett par tillfällen när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.
I morse var det dags igen. Det knyter sig inombords varje gång en mamma eller pappa kommer i bild med döda eller skadade barn i famnen, men imorse löste knuten i magen upp sig i en strid ström av tårar. En enda människas öde fick plötsligt symbolisera alla offer för kriget i Gaza. Det var en kvinna, jag uppfattade inte hennes namn, men hon såg ut att vara i 40-årsåldern. Hon låg på en brits på ett sjukhus, med förband runt huvudet och blod på kläderna. Hon berättade om sin 2,5 år gamle som som dödats några timmar tidigare. Han var mitt enda barn, berättade hon, som vi fick efter 21 års barnlöshet. Nu är han borta. Denna enda människas tragedi, i detta hopplösa vansinniga krig, gick rakt in i hjärtat. För mig blev det nyheten som sammanfattade hela galenskapen. Så idiotiskt. Så svårlöst. Så ofruktbart.

Det finns ett ordstäv som säger att det är inte ens fel att två trätar. Det är sant. Men att försvara Israels brutala angrepp , eller övergrepp är kanske ett bättre ord, med deras rätt att försvara sig är som att tycka att det vore ok  att misshandla någon till döds för att den har knuffat till dig i busskön. Jag såg någon siffra på att Israel har förlorat 38 man medan dödstalen inne i Gaza är uppe i drygt tusen nu. Knuffar och dödsmisshandel. Så mycket hat det ska föda. I generationer framåt. Det verkar också vara ett rejält övergrepp mot folkrätten som pågår för fullt framför våra ögon.

PS. Om du vill hjälpa till men inte har så mycket pengar att skänka kan du smsa AKUT GAZA till 72900 så skänker du 50 kronor till ambulanser till Gaza. Det är Röda Korset och TV4 som står bakom kampanjen. Många bäckar små....

...nästan 40 graders feber och värk i hela kroppen satte effektivt stopp för alla eventuella festplaner. Jag orkade med nöd och näppe äta en säkert riktigt god nyårsmiddag med potatisgratäng och fläskfilé med mina två äldsta döttrar innan de gav sig av på party i Sundsvall. Hur det egentligen smakade vet jag inte för mina smaklökar hade tagit ledigt för dagen. Lillasyster firade i Örnsköldsvik med kompisar och hockeypojkar. Efter middagen kröp jag ner under ett täcke i soffan framför TV:n och där sov jag bort halva kvällen. Men jag var faktiskt vaken vid tolvslaget och avgav ett seriöst nyårslöfte till mig själv. Det går ut på att jag ska försöka göra mig av med så många irritationsmoment som möjligt ur mitt liv. Ni vet, de där sakerna som krånglar och ställer till det och skapar en massa onödiga...och ofta dyra...problem. Jag ämnar återkomma till hur det går, men jag kan i alla fall avslöja att jag har startat projektet riktigt starkt...om jag får säga det själv.

PS. Det var i alla fall två stycken som var riktigt nöjda med att jag var hemma och höll dem sällskap och det var min gamla golden Nala och Linnéas hund Lipton som på så sätt fick en lugn och skön kväll långt bort från alla raketer och smällare.

...vilket i mitt fall, just nu, inte betyder att jag har skaffat mig en älskare i jul utan att jag älskar julen. Jag tillhör de här omdömeslösa individerna som faktiskt tycker att det är mysigt att Ikea plockar fram pyntet redan i månadskiftet september/oktober. Jag älskar att börja bläddra i mina gamla årgångar julnummer av inredningstidningar och planera hur det ska bli i år. Nu brukar det i ärlighetens namn inte ske några större revolutioner men lite nytt kommer det alltid. I år har jag investerat i två "fakegrankransar" med belysning till trappen ( hoppas inte min idol Ernst läser detta), en ljuslykta modell större att placera på nedersta trappsteget, en enkel halmkrans till ytterdörren och en alldeles förtjusande, rund, spröd ljusstake med minst 50 små ljus. Det finns bilder på allt ovanför och nedanför denna text.
Sedan köper jag naturligtvis alla tidningars julspecial så att jag riktigt kan frossa...
Jag har alltid bakat lussebullar och pepparkakor med barnen, men i år smög sig latmasken in helt objuden. Det kan delvis bero på att barnen är vuxna och inte längre lika angelägna. För några år sedan tyckte jag att det var en skam att  köpa pepparkaksdegen färdig. I år köpte vi alltihop på burk och lussebullarna styckvis ur närbutikens eget butiksbakade sortiment. Vilket förfall, men ganska skönt om sanningen ska fram.
När min man och jag var unga grönavågare och köpte torp på landet hade vi till och med egna grisar, som blev skinka till jul. Det var ett förskräckligt bökande med saltning och vattenbad. Nej, det är faktiskt otroligt skönt att hämta en färdigkokt på Willys. Utvecklingen går faktiskt framåt.
I år var det för första gången på evigheter inte jag som högg granen, utan den vuxne sonen. Jag har länge fått massiv kritik för att granarna har hämtats vid husknuten och inte valts med vederbörlig omsorg, men jag brukar säga att det finns ingenting som inte lite glitter kan dölja. Gäller både medelålders kvinnor och granar..haha...
Årets gran var i alla fall väldigt yvig och tog stor plats. Kattungarna lyckades välta den minst fem gånger och årets tillskott i kulsamlingen, en söt liten röd glaskula, finns icke mer. Men, nu har den ena kattungen fått ett nytt hem och den andra har ett på G, så nästa jul ska väl pyntet få vara ifred. Det ska nämligen inte komma några fler oönskade kattgraviditeter i huset har jag bestämt. Nu gäller det bara att komma ihåg pillren...!
Vi har i många år haft en tradition som går ut på att vi på uppesittarkvällen, dagen före julafton, dricker glögg och spelar yatzi om vem som ska vara årets tomte. Vi äter dessutom pizza istället för julmat. Den som vinner turneringen får utse tomte, men fjolårstomten är immun. I år vann mellandottern Beppan och utsåg lillasysyter Millan till tomte. Hon skötte sig med den äran i en sydländskt inspirerad outfit.
Julen var som vanligt jätte, jättemysig. Framförallt för att alla de vuxna barnen var hemma. Det är inte så ofta nu som alla är hemma på en gång, så det är livets absoluta höjdpunkter. Visst är det kul med klappar och mat, men samvaron med familjen är ändå det som är allra, allra bäst.

Hej alla gamla vänner och trogna läsare. Nu har jag hämtat nya krafter och beslutat mig för att fortsätta med bloggen som jag la ner i höstas på grund av tidsbrist. Under bortavaron har jag faktiskt upptäckt att jag saknade det här med att sätta sig ner en stund då och då och filosofera lite över tillvaron.
För eventuellt nya läsare ska jag berätta lite om mig själv. Jag är 57 år, arbetar som journalist och medielärare, jag har fyra vuxna...eller i alla fall nästan vuxna barn mellan 19-24år.
Jag bor i ett stort hus på landet med min yngsta dotter Emilia, vår gamla golden Nala och några katter.
Mitt nyårslöfte i år - 2009 - är att försöka göra mig av med saker som är till mer besvär än glädje...och det kan vara en nog så svår process kan jag lova. Så, välkomna att hänga med in i min värld.

                                                                                                                                            Kram Anna-Carin