När infaller rätt ålder?
Jag ska försöka skriva lite idag igen, fast jag har fått en skada som inverkar menligt på min förmåga. Jag blev kattbiten i pekfingret igår, och det är inte att leka med. Stelkrampsspruta, penicillin, omplåstring...och om den röda strimman (blodförgiftning) på armen kryper längre upp kan det bli tal om inläggning på sjukhuset och intravenös antibiotika. Dropp med andra ord. Så nu håller jag stenkoll på underarmen. Det värker som attan, och eftersom jag tillhör de som skriver med den s.k. pekfingervalsen..fast skitsnabbt...blir handikappet påtagligt.
Men nu till det som jag tänkte skriva om. Jag har fått inspirationen från veckans kvällstidningar och tänkte skriva om ett par damer som imponerar stort på mig och får mig att småle inombords.
Förebilder för en 50+kvinna kan man säga.
Då avser jag inte Madonna, fast hon har varit populär i spalterna med sin nya annons för Louis Vuittonväskor. Ni har väl sett den där hon har intagit en otroligt besynnerlig pose för att visa upp ....ja just det...en väska. Stort uppmärksamhetsvärde? Javisst! Men minns ni hur väskan ser ut? Nja...e........
Nej, kvinnorna jag tänker på heter Elisabeth och Wanja.
Elisabeth Wising fyller snart 100 och har i ett par år nu haft en kärleksaffär med den 30 år yngre Pelle Nettelman, 69.
Efter några träffar med prat och vermouthdrinkar var det klippt för Elisabeth och Pelle.
- Lammkött, javisst. Det är inte alla som har sån tur som jag, säger Elisabeth med ett gott skratt. Go Elisabeth!!!
Wanja Sjödin, 72, är bara barnet jämfört med Elisabeth, men ändå folkpensionär sedan länge. Wanja ser ut som en vältränad 40-åring i kroppen och har mer livsenergi än de flesta 25-åringar. Hon började träna lite smått när hon var 46, fast bara en gång i veckan. Men på senare år har det blivit fler träningspass, och det har gett resultat. På kvällstidnigarnas TV-klipp kan vi se Wanja göra 55 snabba armhävningar. Gör om det den som kan!
- Jag blir starkare och starkare för varje år, konstaterar snygga Wanja glatt. Go Wanja!!!
Elisabeth och Wanja gör mig glad. De visar att vi kan göra och bli vad som helst om vi bara vill och vågar trotsa fördomar, egna och andras. Om vi vågar strunta i lämpligt eller olämpligt och gör det vi verkligen känner för.
Vart vill jag då komma med det här? Ja i Sverige, och på många, många andra håll i världen, är vi över 50 definitivt åldersdiskriminerade. Riktigt perfekt ålder har vi förstås aldrig om man ska vara lite kinkig. Ordet ung omges med många positiva klanger, men kombineras allt som oftast med misstanken om att man kanske inte har hunnit lära sig så mycket, och om man har hunnit lära sig mycket saknas kanske erfarenheten. Men sen då? När man har hunnit bli lite sådär ung+, lite över 30 upp mot 40...? Ja bevare mig väl, då kan ju stugan vara full av ungar, eller så blir den det snart.
Jag minns mycket väl de i och för sig lättförståeliga frågorna på min allra första anställningsintervju, som nybakad journalist med fyra småbarn mellan 5-10 år. Vem skulle passa dem när de blev sjuka? Jag försökte framhålla att barnen även hade en far, men intervjuarna verkade skeptiska. Ja, jag fick faktiskt jobbet trots allt,. Mycket tack vare min senare mycket, mycket goda vän Sussie, numera kommunchef i västsverige, som kämpade som en tiger för min skull eftersom hon tyckte att jag var så "skittuff" under intervjun. Av det minns jag ingenting, men men.... (Med facit i hand kan jag avslöja att just den anställningen inte varade mer än ett år eftersom tidningen i fråga gick i graven. Jag hoppas att det inte berodde på mig.....!)
Det här livspusslet som innebär att vi ska göra allt viktigt samtidigt är ju ett riktigt moment 22. Varför kan vi inte sprida ut det lite? Då skulle vi kanske hinna njuta lite mer av livet också.
Jag är lyckligt lottad. Jag stortrivs med mina jobb, och är inte varslad...än. Jag har kreativa, utvecklande, roliga och fria jobb. Trots det händer det att jag sneglar på andra ibland. Häromdagen såg jag en jobbannons inom ett område som intresserar mig jättemycket, som jag dessutom kan ganska mycket om. Annonsen ropade "Anna-Carin, HALLÅ, KOM HIT".
När jag gick på journalistutbildningen för länge sedan hade vi en lärare i grafisk design som var mycket bra och kunnig, kritisk och noggrann. När han skulle bedöma våra alster visste man att han förr eller senare skulle konstatera att "där sket det sig". Så var det med jobbannonsen också. Det sket sig på slutet. Där stod det nämligen...vi tror att du är några och trettio". Ja några och trettio är jag ju, till och med ganska många och trettio. Men att kalla mig 30 + vore kanske lite övermaga.
Så jag tänker inte söka. Däremot svävar lite idéer omkring i mitt huvud om att kanske hitta på något eget så småningom. Jag har några riktigt vilda planer som försöker ta lite fast form...! Jag återkommer kanske i ämnet.
När alla barnen har flyttat ut och husen är sålda blir ju friheten att experimentera lite större. Då gamblar jag bara med mig själv så att säga.
Människor som Elisabeth och Wanja inspirerar till att tänka i nya banor. Till att våga utmana sig själv och andra. Till att inte sitta och tänka...nämen jag kan inte...jag borde inte...det är för sent. De har visat att så länge det finns liv finns det hopp. Go girls!
Men nu till det som jag tänkte skriva om. Jag har fått inspirationen från veckans kvällstidningar och tänkte skriva om ett par damer som imponerar stort på mig och får mig att småle inombords.
Förebilder för en 50+kvinna kan man säga.
Då avser jag inte Madonna, fast hon har varit populär i spalterna med sin nya annons för Louis Vuittonväskor. Ni har väl sett den där hon har intagit en otroligt besynnerlig pose för att visa upp ....ja just det...en väska. Stort uppmärksamhetsvärde? Javisst! Men minns ni hur väskan ser ut? Nja...e........
Nej, kvinnorna jag tänker på heter Elisabeth och Wanja.
Elisabeth Wising fyller snart 100 och har i ett par år nu haft en kärleksaffär med den 30 år yngre Pelle Nettelman, 69.
Efter några träffar med prat och vermouthdrinkar var det klippt för Elisabeth och Pelle.
- Lammkött, javisst. Det är inte alla som har sån tur som jag, säger Elisabeth med ett gott skratt. Go Elisabeth!!!
Wanja Sjödin, 72, är bara barnet jämfört med Elisabeth, men ändå folkpensionär sedan länge. Wanja ser ut som en vältränad 40-åring i kroppen och har mer livsenergi än de flesta 25-åringar. Hon började träna lite smått när hon var 46, fast bara en gång i veckan. Men på senare år har det blivit fler träningspass, och det har gett resultat. På kvällstidnigarnas TV-klipp kan vi se Wanja göra 55 snabba armhävningar. Gör om det den som kan!
- Jag blir starkare och starkare för varje år, konstaterar snygga Wanja glatt. Go Wanja!!!
Elisabeth och Wanja gör mig glad. De visar att vi kan göra och bli vad som helst om vi bara vill och vågar trotsa fördomar, egna och andras. Om vi vågar strunta i lämpligt eller olämpligt och gör det vi verkligen känner för.
Vart vill jag då komma med det här? Ja i Sverige, och på många, många andra håll i världen, är vi över 50 definitivt åldersdiskriminerade. Riktigt perfekt ålder har vi förstås aldrig om man ska vara lite kinkig. Ordet ung omges med många positiva klanger, men kombineras allt som oftast med misstanken om att man kanske inte har hunnit lära sig så mycket, och om man har hunnit lära sig mycket saknas kanske erfarenheten. Men sen då? När man har hunnit bli lite sådär ung+, lite över 30 upp mot 40...? Ja bevare mig väl, då kan ju stugan vara full av ungar, eller så blir den det snart.
Jag minns mycket väl de i och för sig lättförståeliga frågorna på min allra första anställningsintervju, som nybakad journalist med fyra småbarn mellan 5-10 år. Vem skulle passa dem när de blev sjuka? Jag försökte framhålla att barnen även hade en far, men intervjuarna verkade skeptiska. Ja, jag fick faktiskt jobbet trots allt,. Mycket tack vare min senare mycket, mycket goda vän Sussie, numera kommunchef i västsverige, som kämpade som en tiger för min skull eftersom hon tyckte att jag var så "skittuff" under intervjun. Av det minns jag ingenting, men men.... (Med facit i hand kan jag avslöja att just den anställningen inte varade mer än ett år eftersom tidningen i fråga gick i graven. Jag hoppas att det inte berodde på mig.....!)
Det här livspusslet som innebär att vi ska göra allt viktigt samtidigt är ju ett riktigt moment 22. Varför kan vi inte sprida ut det lite? Då skulle vi kanske hinna njuta lite mer av livet också.
Jag är lyckligt lottad. Jag stortrivs med mina jobb, och är inte varslad...än. Jag har kreativa, utvecklande, roliga och fria jobb. Trots det händer det att jag sneglar på andra ibland. Häromdagen såg jag en jobbannons inom ett område som intresserar mig jättemycket, som jag dessutom kan ganska mycket om. Annonsen ropade "Anna-Carin, HALLÅ, KOM HIT".
När jag gick på journalistutbildningen för länge sedan hade vi en lärare i grafisk design som var mycket bra och kunnig, kritisk och noggrann. När han skulle bedöma våra alster visste man att han förr eller senare skulle konstatera att "där sket det sig". Så var det med jobbannonsen också. Det sket sig på slutet. Där stod det nämligen...vi tror att du är några och trettio". Ja några och trettio är jag ju, till och med ganska många och trettio. Men att kalla mig 30 + vore kanske lite övermaga.
Så jag tänker inte söka. Däremot svävar lite idéer omkring i mitt huvud om att kanske hitta på något eget så småningom. Jag har några riktigt vilda planer som försöker ta lite fast form...! Jag återkommer kanske i ämnet.
När alla barnen har flyttat ut och husen är sålda blir ju friheten att experimentera lite större. Då gamblar jag bara med mig själv så att säga.
Människor som Elisabeth och Wanja inspirerar till att tänka i nya banor. Till att våga utmana sig själv och andra. Till att inte sitta och tänka...nämen jag kan inte...jag borde inte...det är för sent. De har visat att så länge det finns liv finns det hopp. Go girls!
Kommentarer
Trackback
