mellanmammaochmormor

Jag brukar aldrig vinna något, men nu har det hänt. Hur gick det till då? Ja i torsdagsmorse hade vi som vanligt ett ganska långtråkigt möte om ditten och datten på jobbet. Men plötsligt ringde det på dörren och in kom en kvinna vid namn Eva och meddelade att vårt arbetslag vunnit förstapriset i en friskvårdssatsning som vi har på jobbet. Satsningen går ut på att vi dels har en friskvårdstimme ( fast i verkligheten är den nog 1,5) varje vecka (måndageftermiddagar).
Då kan vi välja på lite olika aktiviteter. Innebandy, stavgång och salsa bland annat. Jag, som tycker att det är trist att stavgå i snöyra och hatar att få blåtiror på benen, valde salsan. Det har jag inte ängrat. Det är skitkul. Vi räknar också motionsaktiviteter som vi gör på fritiden och där är vi i vårt arbetslag alltså bäst av alla. Ingrid stavgår, Maj-Britt stavgår och går på yoga, Sara dansar linedance, bugg och salsa, Staffan åker längdskidor, jag stavgår och dansar linedance och salsa och detta aktiva gäng fick alltså sin belöning i torsdags.
Eva kom med en stor korg fylld med vattenflaskor, sportsockar, frukter av alla de slag, tuggummin och ett presentkort på en middag på restaurang. Härligt!!! Nu gäller det bara att vi lyckas hitta en kväll då vi har möjlighet att gå ut tillsammans. Kul i alla fall!
Annars då. Ja både och kan man säga. Vädret, vintern, snön, kylan är så jäkla tråkigt. Jag vet att det är lönlöst att klaga på sånt som man inte kan göra något åt, men på nåt sätt är ändå klagandet i sig ett sätt att lätta på det inre trycket.
Jag har också fått nåt att tänka på, och jag måste bestämma mig ganska snart. En väldigt kär vän, som kanske till och med är lite vän+, vill att jag ska komma till Italien under weekenden som startar 28 februari, Eftersom han flyger mycket och samlar flygpoäng till tusen bjuder han på biljetten till och från Italien. Jag behöver bara bekymra mig om att ta mig till och från Stockholm, så så långt är det toppen. Det som gör att jag tvekar är att om jag reser så är det en sorts bekräftelse på att vi är ...ja vad är vi egentligen? Det är det som är frågan och det som gör att jag tvekar. Jag återkommer i frågan. Grejen är den att jag gillar den här mannen jättemycket, men samtidigt vet jag att det inte blir han och jag i slutändan av olika skäl som jag inte tänker gå in på här. I alla fall inte just idag.

Som journalist vet jag att det gäller att skapa intresseväckande rubriker, så nu har jag gjort det...haha. Men tro inte att den är hämtad helt ur tomma intet för att locka nya läsarskaror. Nä, bättre än så är det, så här kommer ett annat verksamt mediatrick in i bilden nämligen den verkningsfulla...cliffhangern". Den som fortsätter att läsa får nämligen snart veta vad som döljer sig bakom den heta överskriften...
Men först till förra veckans viktigaste tilldragelse. Min äldsta dotter Linnéa fyllde nämligen 25 år den 29 januari. Tiden bara rusar fram. Jag tycker inte det är länge sedan hon tultade omkring i gula galonisar och sa "pek" istället för paket. Hon kallade också domherrarna för ungdomarna och Musse Pigg för Pusse Mygg. Nu vet hon vad allt ska heta och lite till. Jag hoppas hon blev nöjd med presenterna som bland annat innehöll en resa som hon och jag ska göra i sommar. En tågluffning ner till sydeuropa. Jag har en grundidé som går ut på att vi åker Köpenhamn, London, Paris, Rom och sedan hem. Ja, hon måste väl också få ett ord med i laget. Men kul ska det bli. Lite annorlunda, men jätteroligt. Återkommer med mer om detta!
Det är också jättekul att det går så bra nu för Dannes hockeylag Östersund i allettan. I fjol var de med till den allra sista gallringen inför allsvenska kvalet. Nu återstår att se om de kan göra om den bedriften eller till och med annu bättre?
Nu ska den trogne läsaren få sin lön för mödan. Nu ska sanningen bakom dagens rubrik avslöjas. I måndags började vi nämligen dansa salsa, Några mindre omdömesgilla arbetskamrater och jag letade oss ner i en tämligen liten och syrefattig lokal i källaren på idrottshallen och där tog vi våra första stapplande steg mot det som ska bli lite het latinodans så småningom. "Hot and sexy" är ledorden för salsa, sa danslärare Mats. Någon synlig motsvarighet till denna målande beskrivning var svår att se på dansgolvet när vi försökte hålla takten i "Lacocaracha". Det var mycket fötter, höfter, armar och smile att hålla reda på. Alla lyckades inte med det.
- Hädanefter ska jag rösta på ALLA i Let´s dance, konstaterade  Anna-Karin W!
Vi lärde oss i alla fall att i salsan börjar dansen på tån och sedan får fotblad och häl följa efter. Damernas klackar ska "kiss the floor" om ni fattar!!! Lite svårt att simulera i strumplästen, men det hade avgjort varit ännu trixigare på vingliga klackar. Sedan ska man dansa förföriskt och med inlevelse. Hur det blev med det kan ni nog ana, men vi hade i alla fall förbaskat roligt och det var länge sedan jag skrattade så gott!

...idag är det precis 25 år sedan jag blev mamma för första gången. Klockan fem på eftermiddagen såg min äldsta dotter Linnéa dagens ljus för första gången. Jag var så fascinerad av mitt lilla knyte med de  stora svarta ögonen att jag glömde kolla om det var en flicka eller pojke. Mitt uppe i lyckoruset hade min man Håkan ringt hem till min pappa för att berätta om den fantastiska tilldragelsen, men han tänkte att jag själv skulle få berätta om babyn. När pappa frågade om det var en pojke eller flicka visste jag inte. Jag var tvungen att lyfta på filten och titta efter innan jag kunde svara....
   Ett annat lustigt minne, såhär i efterhand, är timmarna på BB. Min man hade jobbat natt och kom direkt upp på förlossningen på Skellefteå lasarett, där jag redan befann mig. Men det hela drog ut på tiden, och den blivande fadern somnade i min säng medan jag var uppe och vankade i korridoren. När det var dags till slut fick jag och barnmorskan väcka den blivande fadern och slita upp honom ur sängen. Så trött var han.
Jag minns att jag var ganska irriterad just då, men nu kan jag skratta gott åt minnet.
En annan rolig slump var att min bästis Ulla, som också är min kusin, fick barn samma dag. Båda barnen beräknades komma den åttonde februari, men medan jag vankade omkring med värkar uppe i Skellefteå fick jag reda på att Ulla hade fött en flicka nere i Köpenhamn där hon bor. På så sätt kommer det sig att Ullas dotter Linn och min dotter Linnéa är födda på samma dag. De snarlika namnen var också en ren slump. Ingen av oss visste vad den andra tänkte döpa barnet till. Lustigt, eller hur.
Den dagen när det var dags att åka hem från BB snöade det kraftigt. Vägen var spårig och oplogad och snön yrde så tät att det var svårt att se vägen framför sig. Ullas mamma Göta bodde I Boliden och hade inviterat oss på middag på hemvägen. Det var trevligt att sätta sig vid dukat bord och äta en god måltid, men när vi satte oss i bilen igen för att åka till Ullbergsträsk där vi hade ett "grönavågentorp" på den tiden, minns jag att jag satte mig bak i bilen med Linnéa i famnen. Där satt jag och funderade hur i hela världen jag skulle kunna hålla det där lilla knytet vid liv. Naturkrafterna kändes så hotfulla och jag kände mig så liten på jorden, Men väldigt , väldigt lycklig.
Min bästa 25-årspresent till lilla (ja lilla och lilla, ganska långa om sanningen ska fram) Linnéa blir en tågluffning med mamma i sommar. Vilket roligt äventyr det ska bli. Jag tänker mig att vi åker Köpenhamn, London, Paris, Rom...sedan får vi se hur långt orken och pengarna räcker....Grattis min älskade lilla (stora) Linnéa!

...varje år, punktligt och pålitligt, såhär veckorna efter jul. Januari, februari och en bit in i mars. Då kommer nedstämdheten. Jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som går på tomgång och kämpar oss igenom de långa, mörka, kalla dagarna. Många känner av det här redan under höstmånaderna, men för mig kommer det alltid efter jul. Före jul har man så mycket att göra, och mycket att se fram emot. Det är lite mysigt med höstmörkret och det är kul att börja planera för julen och allt kul som händer då. T'ända ljus och gotta in sig under en filt.
Men nu är det tungt. Jag vill inte drista mig till att kalla det depression, för då rör vi oss på en helt annan nivå. Nedstämd är ett bättre ord för att beskriva känslan.
Jag brukar betrakta mig själv som en positiv, pigg och ganska gladlynt person för det mesta. Men inte nu. Jag tappar geisten, tycker nästan inte att någonting är riktigt kul. Skulle helst vilja krypa in under ett täcke och vakna om tre månader. Jag vet inte vad som skulle behövas för att komma ur det här. Det skulle behövas något riktigt, riktigt roligt. Något att se fram emot och längta efter. En resa kanske eller något riktigt roligt evenemang. Just nu så ser jag inget speciellt i framtidskikaren. Min och Linnéas resa förstås...som jag ska skriva mer om en annan dag...men det känns så långt, långt bort just nu. Jag längtar efter något roligt, överraskande, spännande, exotiskt......men jag vet inte riktigt vad.
Nåt som får mig att vilja vara här och nu. Ibland undrar jag hur någon kan vara så dum att man bosätter sig på ställen som har mörker och snö sex månader om året...! Man får väl skylla sig själv antar jag, eller göra något åt det! Om man orkar!

Ååååhh vad jag är trött på vintern. Nu vill jag bara köpa en sistaminuten och dra till något varmt land. En arbetskamrat, som också råkar bära det vackra namnet Anna-Carin (vi är tre på samma jobb) kom hem från Thailand igår. Brun som en pepparkaka och sådär obehagligt helnöjd med livet.
Jag, som har ägnat mig åt snöskottning hela helgen, känner mig inte fullt lika tillfreds. Gud vad jag är less. Jag vill flytta till ett varmt land där snön aldrig visar sig, och det kanske jag gör så småningom.
Men nu till något roligare. Jag har inte enbart slavat med snön. jag har varit på fest också. Personalfest.
Den typen av fester har aldrig tillhört mina favoriter, men den här var faktiskt jätterolig. Hela kvällen.
Först hade delar av mitt linedancegäng uppvisning, en riktigt härlig discodänga...burn baby burn...ekade ur högtalkarna och skapade riktig partystämning...
Sedan lockade vi upp de oförberedda arbetskamraterna som fick träna in två korta danser. Otroligt kul att se hur koordinationen fungerar efter några glas ur bålen..haha.
Sedan blev det middag och sedan någon slags fuskkaraoke där mans kulle humma en låt och de andra skulle gissa. Väldigt kul. Till sist blev det dans långt inpå småtimmarna...och hela kvällen blev superkul!!!

Känner mig lite bättre i handen idag, men det elaka kattbettet fick oanade konsekvenser. Jag hade ingen aning om att det kunde gå så illa. Dom är ju så små och gulliga, men ack så farliga...
Idag tänkte jag fortsätta lite på det senaste temat, men med en lite ny vinkel. Förra inlägget handlar ju lite om att vi är så fixerade vid att det ska vara på ett visst sätt vid en viss ålder. Vi generaliserar gärna och drar alla människor över en kam. Vi tror oss veta vad som passar och inte passar  och när det passar och inte passar. Jag tycker att man ska göra det man känner för, när det passar en själv. så länge man inte skadar någon annan.
Men idag tänkte jag skriva om en egenhet som jag har, som jag tror att jag delar med ganska många. Jag överplanerar.   
   Jag listar stort och smått. Viktigt och oviktigt. Jag skriver listor till förbannelse om hur ditt och datt ska göras, men det blir ändå aldrig som jag har tänkt.
Jag skriver listor på vilka länder jag ska resa till och i vilken ordning. Jag skriver veckolistor på jobbet där jag noggrant för in vad som måste utföras, och i vilken ordning. Jag skriver listor på vilka kläder jag ska köpa, och i vilken ordning. Jag listar vad som behöver göras med huset och i vilken ordning. Ja det finns nästan ingenting som jag inte listar. Nu låter det förstås som om jag är jätteordentlig och välorganiserad, men det är faktiskt precis tvärtom. Jag är jättevimsig och behöver det här planerandet som något slags synligt stöd.
Naturligtvis blir det aldrig som jag har tänkt ändå, därför att så mycket i livet inte kan planeras.
Det händer hela tiden saker som aldrig kan förutses. Snön kanske vräker ner så att jag måste köra med snöslungan hela helgen istället för att  nöjesshoppa i Birsta. En elak liten katt kanske biter mig så att jag blir så handikappad att jag inte kan göra allt som står på veckans jobbplanering.
Nu är den här vardagsplaneringen kanske ingen stor sak, men jag har också planerat de stora sakerna i livet. När jag skulle utbilda mig och till vad, när jag skulle ha barn o.s.v.
Det blev väl inte riktigt som jag tänkt. Min första utbildning  ( inom sjukvården) var bra, men jag längtade hela tiden efter något lite mer kreativt och fritt. Det visste jag nog faktiskt innan jag skaffade min första utbildning, men jag följde inte mitt hjärta utan valde något som ansågs tryggt och säkert.
Jag ville ha barn direkt efter 30, men två missfall i rad fick mig att börja undra om jag någonsin skulle bli mamma. Det tog mer än tre år innan min älskade Linnéa såg dagens ljus när jag var 33.  Jag känner människor som har väntat så länge, så det har blivit försent. Bara för att det aldrig riktigt har passat. Och just det här med barn har en väldig förmåga att aldrig passa riktigt perfekt, eftersom det är en så stor omställning i livet. Men när man väl har dem kan man inte tänka sig ett liv utan.
   När jag fyllde 40 och hade fyra barn mellan två och sju år gjorde jag något oplanerat. Jag satte mig på skolbänken och läste i tre år till journalist. Något jag egentligen borde ha gjort redan från början. Många människor sa att jag borde tänka mig noga för med tanke på min livssituation. Många små barn, knackigt äktenskap. Skulle jag verkligen dra på mig nya studieskulder. Skulle jag verkligen klara studierna? Jag var inte helt säker på att jag skulle fixa det, men jag ville det så mycket så jag struntade i alla varningar. Om det gick åt pipan så hade jag i alla fall försökt. Det blev med facit i hand
det näst bästa jag har gjort i mitt liv såhär långt och det var helt spontant och oplanerat. Det bästa är naturligtvis mina underbara barn som jag är så otroligt stolt över.
Visst kan det finnas en poäng med att planera noga och tänka sig för, men jag tror att det är minst lika bra att följa sitt hjärta och vara lite spontan. Inte planera varje steg. Fånga dagen, som det så populärt brukar heta.
   Min son ringde idag och hade fått ett erbjudande att komma och spela hockey utomlands, långt ner i Europa. Lönen var jättebra, men haken var att de ville att han skulle komma direkt. Men han har jobb, kontrakt med sitt nuvarande lag och en underbar sambo att ta hänsyn till, så det var lite för många saker som talade emot just nu. Han kände inte riktigt för att reta gallfeber på både arbetsgivare och lag och det förstår jag till fullo.
- Men vi kanske åker till nästa säsong om erbjudandet står kvar, säger han. Jag uppmuntrar verkligen det. Vilken intressant upplevelse att få bo såpass länge i ett annat land. Lära sig ett nytt språk, en ny kultur, få vara heltidsproffs.
Sedan blir det ju inte sämre av att Marias mamma Barbro och jag får ett resmål till...för oss slipper de inte det kan jag lova...! Jag säger..go for it...även om det blir lite uppehåll i studier och arbete så är det kanske en chans som inte kommer igen..!
Vart vill jag då komma med allt surr. Ja jag tänker i alla fall själv försöka vara lite mer spontan och våga säga ja till möjligheter och idéer som dyker upp oplanerat. Livet behöver inte bli sämre för att det inte blir exakt som man har tänkt.

Jag ska försöka skriva lite idag igen, fast jag har fått en skada som inverkar menligt på min förmåga. Jag blev kattbiten i pekfingret igår, och det är inte att leka med. Stelkrampsspruta, penicillin, omplåstring...och om den röda strimman (blodförgiftning) på armen kryper längre upp kan det bli tal om inläggning på sjukhuset och intravenös antibiotika. Dropp med andra ord. Så nu håller jag stenkoll på underarmen. Det värker som attan, och eftersom jag tillhör de som skriver med den s.k. pekfingervalsen..fast skitsnabbt...blir handikappet påtagligt.
   Men nu till det som jag tänkte skriva om. Jag har fått inspirationen från veckans kvällstidningar och tänkte skriva om ett par damer som imponerar stort på mig och får mig att småle inombords.
Förebilder för en 50+kvinna kan man säga.
   Då avser jag inte Madonna, fast hon har varit populär i spalterna med sin nya annons för Louis Vuittonväskor. Ni har väl sett den där hon har intagit en otroligt besynnerlig pose för att visa upp ....ja just det...en väska. Stort uppmärksamhetsvärde? Javisst! Men minns ni hur väskan ser ut? Nja...e........
   Nej, kvinnorna jag tänker på heter Elisabeth och Wanja.
Elisabeth Wising fyller snart 100 och har i ett par år nu haft en kärleksaffär med den 30 år yngre Pelle Nettelman, 69.
Efter några träffar med prat och vermouthdrinkar  var det klippt för Elisabeth och Pelle.
- Lammkött, javisst. Det är inte alla som har sån tur som jag, säger Elisabeth med ett gott skratt. Go Elisabeth!!!
Wanja Sjödin, 72, är bara barnet jämfört med Elisabeth, men ändå folkpensionär sedan länge. Wanja ser ut som en vältränad 40-åring i kroppen och har mer livsenergi än de flesta 25-åringar. Hon började träna lite smått när hon var 46, fast bara en gång i veckan. Men på senare år har det blivit fler träningspass, och det har gett resultat. På kvällstidnigarnas TV-klipp kan vi se Wanja göra 55 snabba armhävningar. Gör om det den som kan!
- Jag blir starkare och starkare för varje år, konstaterar snygga Wanja glatt. Go Wanja!!!
   Elisabeth och Wanja gör mig glad. De visar att vi kan göra och bli vad som helst om vi bara vill och vågar trotsa fördomar, egna och andras. Om vi vågar strunta i lämpligt eller olämpligt och gör det vi verkligen känner för.
Vart vill jag då komma med det här? Ja i Sverige, och på många, många andra håll i världen, är vi över 50 definitivt åldersdiskriminerade. Riktigt perfekt ålder har vi förstås aldrig om man ska vara lite kinkig. Ordet ung omges med många positiva klanger, men kombineras allt som oftast med misstanken om att man kanske inte har hunnit lära sig så mycket, och om man har hunnit lära sig mycket saknas kanske erfarenheten. Men sen då? När man har  hunnit bli lite sådär ung+, lite över 30 upp mot 40...? Ja bevare mig väl, då kan ju stugan vara full av ungar, eller så blir den det snart.  
   Jag minns mycket väl de i och för sig lättförståeliga frågorna på min allra första anställningsintervju, som nybakad journalist med fyra småbarn mellan 5-10 år. Vem skulle passa dem när de blev sjuka? Jag försökte framhålla att barnen även hade en far, men intervjuarna verkade skeptiska. Ja, jag fick faktiskt jobbet trots allt,. Mycket tack vare min senare mycket, mycket goda vän Sussie, numera kommunchef i västsverige, som kämpade som en tiger för min skull eftersom hon tyckte att jag var så "skittuff" under intervjun. Av det minns jag ingenting, men men....  (Med facit i hand kan jag avslöja att just den anställningen inte varade mer än ett år eftersom tidningen i fråga gick i graven. Jag hoppas att det inte berodde på mig.....!)
   Det här livspusslet som innebär att vi ska göra allt viktigt samtidigt är ju ett riktigt moment 22. Varför kan vi inte sprida ut det lite? Då skulle vi kanske hinna njuta lite mer av livet också.
Jag är lyckligt lottad. Jag stortrivs med mina jobb, och är inte varslad...än. Jag har kreativa, utvecklande, roliga och fria jobb. Trots det händer det att jag sneglar på andra ibland. Häromdagen såg jag en jobbannons inom ett område som intresserar mig jättemycket, som jag dessutom kan ganska mycket om. Annonsen ropade "Anna-Carin, HALLÅ, KOM HIT".
   När jag gick på journalistutbildningen för länge sedan hade vi en lärare i grafisk design som var mycket bra och kunnig, kritisk och noggrann. När han skulle bedöma våra alster visste man att han förr eller senare skulle konstatera att "där sket det sig". Så var det med jobbannonsen också. Det sket sig på slutet. Där stod det nämligen...vi tror att du är några och trettio". Ja några och trettio är jag ju, till och med ganska många och trettio. Men att kalla mig 30 + vore kanske lite övermaga.
   Så jag tänker inte söka. Däremot svävar lite idéer omkring i mitt huvud om att kanske hitta på något eget så småningom. Jag har några riktigt vilda planer som försöker ta lite fast form...! Jag återkommer kanske i ämnet.
När alla barnen har flyttat ut och husen är sålda blir ju friheten att experimentera lite större. Då gamblar jag bara med mig själv så att säga.
  Människor som Elisabeth och Wanja inspirerar till att tänka i nya banor. Till att våga utmana sig själv och andra. Till att inte sitta och tänka...nämen jag kan inte...jag borde inte...det är för sent. De har visat att så länge det finns liv finns det hopp. Go girls!

...frågan är hur länge. Räcker den längre än till begrava de döda eller börja leta efter sina ägodelar i ruinerna. TV-bilderna visar sönderbombade hus och förtvivlade människor. Jag tror att många med mig känner att vi skulle vilja åka ner och hjälpa  till meddetsamma. Men vi kan göra något härifrån också. Skänka en slant genom Röda Korset, Rädda Barnen eller Unicef  till exempel.  Stort eller litet. Alla bidrag betyder något nu när de drabbade människorna ska försöka återgå till en vardag igen. Din och min hjälp behövs fortfarande även om vapnen har tystnat just för tillfället. Kom ihåg det.